Previously: ”Justin Bieber.” Han nickade och skrev något på hans block. 
”Dåså, Justin. Du kommer få en reservtelefon av oss, den kanske inte är den nyaste, det är mest så vi kan få tag på dig när vi fått fram ny information.” Jag nickade och kollade runt i rummet. Han tog upp en htc och räckte över den till mig. ”Här har du, det är allt jag har för stunden, vi ringer dig om det är något speciellt. Okej?” 
”Okej.” Jag reste mig upp och gick ut ur rummet, ut från polisstationen. Detta var inte det jag snackade om när jag ville ha en bra tid. Jag ska hitta henne, om det så är det sista jag gör!

 
Jag öppnade mina ögon sakta och säkert, mitt huvud dunkade. Jag kunde inte röra mig, det var som att jag satt fastklistrad eller något. Jag vågade inte skrika eller liknande ifall personen som tagit mig hit skulle skada mig. Även fast det gjorde ont lyfte jag lite smått på mitt huvud för att se mig runt om kring i omgivningen jag var i. Ett smutsigt rum med gråa väggar, grått golv och gråa möbler. Personen verkade gilla grått. Jag kollade ner på min kropp och såg massa rep runt mina ben och över min mage. Jag satt verkligen fast här. Men vart var personen som kidnappat mig? Hade han lämnat mig här för att jag skulle komma loss själv och sedan klara mig hem på egen hand. Det hade han nog inte för strax efter hörde jag ett högt brak, antagligen var han bakom mig. Jag försökte se men det var som att min nacke hade någon sorts spärr, jag kunde inte röra mig.
”Åh, jag ser att du har vaknat. Megan.” Sa personen och gick fram framför mig. Han hade fortfarande luvan uppdragen och en scarf som täckte hela ansiktet. Om han bara kunde ta av sig luvan kunde jag se klart och tydligt vem det var. Jag kände igen rösten men jag kunde inte riktigt placera vem det var.
”Vem är du och varför har du tagit mig?” Frågade jag och svalde ner klumpen jag hade haft i halsen. Jag kände mig som en av personerna i Pretty Little Liars eller någon liknande sådan serie, som sedan blir räddade av sin pojkvän. Får hoppas att jag också har sådan tur. På tal om pojkvän, vart är Justin? Vad hände med honom?
”Vad har du gjort med Justin va?” Jag ändrade mitt tonläge till en skarpare och argare ton. Han bara skrattade.
”Var lugn, jag har honom under kontroll. Han är i New York och oroar sig, han har till och med blandat in polisen.” Han lyfte upp händerna till huvudet och drog av sig luvan, han tog av sig scarfen han hade om ansiktet också.
”Wren?” Frågade jag häpet och kollade med stora ögon på honom.
”Det är jag det. Nu undrar du säkert varför jag kidnappat dig och jag har svar på din fråga. Efter det Justin sa till Grace, efter hon puttat dig på festen. Fick jag en idé och här är vi.” Han log ett elakt och retsamt leende. Jag ändrade inte mitt ansiktsuttryck.
”Så du tog mig bara för att Justin sa idiot till din gulliga Grace? Du är ju inte klok, hon gjorde så jag förlorade mitt barn.”
Han skrattade. ”Bu-hu, så synd. Men inte lika synd som det är om Grace. Jag ska hämta något till dig som du kan äta. Var glad med det du får nu.” Han gick iväg till ett annat rum, detta stället var större än vad jag trodde. Men jag kunde inte tro det. Det var säkert Grace som betalat honom eller något för att göra detta. Hon och Wren passade tillsammans, ingen av dem var rädda för något. De var kapitala till allting. Jag var tvungen att komma här ifrån på något sätt, jag började röra mig fram och tillbaka, höger till vänster. När jag dragit på repen lite hörde jag något under mig, det lät som karborrband. Jag vände mig om på ena sidan av kroppen i hopp om att karborren skulle åka upp. Som tur var gjorde den det. Nu var min överkropp fri, jag satte mig upp och drog sedan av repen över benen. Wren hade varit väldigt osmart och satt karborrband istället för riktiga rep runt om hela. Nu kom jag på att Grace och Wren passade ännu mer, de var lika dumma båda två. Jag hoppade ner från bordet och såg mig runtomkring. Om jag skulle kunna smita ut här ifrån hade jag nog inte mycket tid. Jag trippade fram mot dörren som fanns en bit från mig, den såg ut att vara öppen. Utan att tänka mig för sträckte jag fram handen och rörde vid handtaget. Han var ändå inte så dum. Jag fick en stöt, en rejäl stöt, jag flög ner på marken med en duns och antagligen hörde Wren det för han kom ut ur rummet och in i samma som mig. Han lade händerna i kors och skakade på huvudet. Han gick fram till mig och stod bara över mig och glodde.
”Stygg flicka Megan, stygg flicka.”   

- Ni får del ett idag och del två imorgon, älskar er för att ni inte övergett mig. xx